Ja, det kan man ju fråga sig när man är mitt i livet och undrar hur allt ska gå ihop. Men tänk dig att du plockar bort all social kontakt du har genom jobbet och dina barn. Sen tar du även och styrker den där eviga känslan av att någon alltid vill dig något, du är konstant behövd på någon plats, av någon. Sen tar vi också och drar ner på kassaflödet, dvs. pengar in – och, ja, pengar ut då också såklart.
Att jobba är att vara del av ett sammanhang, att till höra en grupp med ett gemensamt syfte. Väljer man rätt jobb så är det roligt! Att tillhöra ett företag ger arbetskamrater och en social gemenskap. Det är inte så himla konstigt egentligen. Om man dessutom har möjlighet att jobba precis så mycket, eller lite, man vill är valet ganska enkelt.
“Förr” när arbete och fritid gick ihop och åkern skulle plogas, grönsaker skulle skördas och korna skulle matas… då fanns det ingen pensionsålder. Ingen siffra avgjorde om du skulle bidra eller inte. Kunde du så skulle du – och du ville antagligen.
Nåväl, det här är inget nytt. Men jag har en till anledning, direkt från vår skara av seniorer, vi kan kalla honom Herman. Han jobbar i omgångar och sen reser han. Långa, äventyrliga resor till fjärran land. Han utvecklas och upplever nya saker och träffar nya människor. Sen kommer han hem till oss, till kalla Sverige, och jobbar ett tag. Hänger med oss på Seniortjänster och bidrar till och njuter av vår gemenskap. Sen, efter några månader, säger han au revoir, selamat tinggal, adio…
